Ofta är det när det finns mycket folk runtomkring som männniskor vågar säga något. Det är ju inte ofta någon går fram på ett halvtomt HM och ger komplimanger till en okänd människa som provar något.
I en underbar inredningsbutik som vi besökte på konstrundan fick jag syn på Hunterstövlar i den mest ljuva babyrosa färg. Plötsligt hör jag en man säga att det är klart jag ska ha dem, de passar ju perfekt till min klädsel. "Butiksbiträde", tänkte jag, men sedan gick han iväg ut ur butiken. Så härligt att en äldre man kommenterade mitt rosa intresse!
Jag minns en gång när vi satt på ett tåg i Danmark och en man högt och tydligt satt och pratade med sin "lille kineserpige", som han sa. Kanske undrade vi om han var helt nykter, men kanske var det att vi inte riktigt förstod sättet han uttryckte sig på. Paret mitt emot honom undrade om det var hans egen dotter, så vi var nog inte de enda att höja på ögonbrynen. Men de började prata med varandra och han berättade om sin "lille kineserpige" på ett ganska speciellt sätt, men kärleksfullt.
I veckan var jag på en tillfällig klädesoutlet där folk provade runt om i hörnen. Medan jag stod i kö till den enda provhytten (och där stod jag ett tag) började jag bli uttråkad, iakttog folk och gav komplimanger till en kvinna som provade utanför hytten. I sådana situationer uppstår en slags "förbrödring". Kvinnan började resonera med mig om hon verkligen skulle köpa den, när skulle hon använda den? Kom sedan tillbaka med andra plagg för att "passa på att prova här bakom dig". Absolut!
1 kommentar:
Jag har faktiskt börjat försöka att prata med okända vid olika tillfällen för att just säga något som t ex - vilken fin klänning eller skor ja, whatever för jag hade uppskttat det om någon annan gör så mot mig. :) Mer spontanitet åt folket!
Kram
Skicka en kommentar