Mentalt urblåst

Eftersom jag sett den på operan visste jag vad som väntade och det var med spänd förväntan jag tog plats på andra raden med popcornen redo. Inledningen var verkligen effektfull och mäktig. Något tillochmed Smakrådet senare påpekade.

Les Miserables. Ni har väl inte missat den? Alldeles överöst med diverse nomineringar och priser.

Och omtalad och omdebatterad. Med rätta. Efteråt var jag mentalt urblåst. Med tårarna rinnande.Vi gick och åt på puben intill och det var knappt jag fann några ord. Eller berodde det på daten som pågick bakom Smakrådets axel? Med en uppenbart berusad tjej som talade högt och halvtydligt och ömsom hånglade ömsom satte upp hångelförbud.

När jag såg filmen funkade sång och skådespeleri perfekt ihop, förutom Russel Crowe då. Men när jag sedan lyssnade på sångerna på Spotify stod det klart att sånginsatserna behöver sin kontext. Inte alla. Det finns ju så många som är hämtade från musikalscenen. Men antagligen ville man ha stjärnnamnen för att locka publiken.

Och så Hugh då. Jag har läst mer om honom än jag sett honom skådespela men jag har fått för mig att han är en härlig man. Och han var ju suverän.

Detta är en film man inte får missa! Önskar bara att sångerna inte fastnade så i huvudet...