Att ta farväl i långsam hast

Så är det gjort. Avslut av en del av ens liv. En utdragen, jobbig process på grund av avstånd. Nu finns stora boendet inte länge. I mitt liv i alla fall. Det känns lite konstigt att någon annan ska få njuta av grillkvällar i trädgården. Där jag njöt hela dagar på madrassen i min lilla pool. I uterummet som var stort som hela min övernattningslägenhet.

Någon annan ska skapa ett liv där vi slitit med ommålningar, lagt golv och tak, blivit nöjda med det nya badrummet. Där vi firat, våndats och levt. Planerat födelsedagar och begravningar. Där minnena finns kvar av de familjemedlemmar som inte  längre är med oss, allt för många eftersom ingen dog av ålderdom.

Vi inser med smärta att vi aldrig kommer bo så bra igen. Bra som i stora välplanerade ytor, insynsskyddad trädgård och billigt (!). Att frivilligt flytta från 150 + 20 kvadrat till ofrivilliga 80 skapar ångest. Vi har ju inte valt att downsizea och vill inte göra oss av med allt. Ja, ni kan säkert tänka er. Nu har vi lådor överallt, behöver sicksacka oss fram i lägenheten och förrådet är överfyllt sedan länge.

En utdragen process där vi kört fram och tillbaka. Men där det sista avskedet skedde i all hast då det blev sent och vi behövde komma iväg, det var kallt och snöade.

Det var inte riktigt så jag tänkt mig det.